Allie har senaste två veckorna börjat med någonting som jag inte ritkigt är van med, och som gör mig lite ledsen inombords. Även om jag vet att hon inte riktigt menar det. Om Allie inte är nöjd med situationen, att vi tex måste byta blöja, borsta tänderna, att hon inte får bråka med N eller något liknande, så säger hon ofta "Vill inte ha mamma!" och knuffar/slår mig. Det tar ganska hårt att höra de orden. Vill. Inte. Ha. Mamma. Men ofta så frågar jag henne om hon vill att jag går iväg, eller om hon vill ha pappa. "Vill ha mamma!" brukar hon då svara (samt bli ledsen om jag går), vilket gör att jag ännu mer förstår att hon inte menar det. Vi försöker också få henne att inte slåss/knuffas och förklarar att det inte är okej, att den man slår kan få ont och/eller bli ledsen.

 

Det känns för första gången som att hon har kommit in i en trotsperiod, som så många skulle kalla det. Jag har aldrig riktigt sett att Allie har varit i någon särskild "period", utan att hon varit sig själv och utvecklats, ändrat beteende lite grann allt eftersom. Det börjar även bli en hel del bråk med N och det är ofta att de ska ha samma sak att leka med. Även då säger hon ifrån genom att slå/knuffa N, efter/samtidigt som hon säger "jag hade den". N gillar iofs att retas också, att leka med just den leksak han ser att hon är på väg till, även om det är Allies dockvagn, hennes boll eller något annat som han aldrig annars leker med.